10
åtnjöt också ett utomordentligt anseende der på orten. Till henne vände man sig i alla smakfrågor, ingen festlighet af någon betydenhet var möjlig utan hennes råd och bistånd. Något tvifvel om att hon var en öfverlägset begåfvad fru med den finaste bildning, kunde icke ens uppstå. Hon hörde till dem som kunna lefva trettio år flera gånger, utan att förlora en enda stråle af den gloria, som omgifver dem, blott de icke ryckas ur det afstånd och den belysning, hvari de äro ställda.
Men en opartisk blick, som fick någen anledning att närmare iakttaga henne, upptäckte snart af hvad art denna bildning var. Den saknade kärna. Detta förekommande väsende, hvarmed hon hänryckte de fremmande, kom icke inifrån; det var icke denna ett välvilligt hjertelags öfverströmmande värma, som omfattar alla, äfven den obetydligaste gäst. Det var en helgdagsskrud, som hon efter omständigheterna tog på eller lade af. Och så förhöll det sig med nästan alla de egenskaper, hvarmed hon oftast bedårade andra. Hennes yttre svarade på ett ganska märkligt sätt häremot. Icke många damer af fru Ramms ålder kunde smickra sig med att hafva bibehållit sig så väl som hon. Hon hade en smidig, lätt figur, som man ännu med nöje kunde se i en dans, då hon vid högtidliga tillfällen förökade ståten med att öppna balen; hon hade rik hårvext, lifliga blå ögon, dock med ett hårdt uttryck, en blomstrande hy, hvars ursprungliga rosenfärg nu dock hade stelnat i en stereotyp, något tegelartad rodnad. Detta yttre förstod hon
