100
vara stark och sann! ..... huru fin och sväfvande är icke hennes gestalt när hon reser sig från denna nedlutade ställning! .... När hon slår upp ögat är det som om det hade dolt en djup grubblande tanke och när hon så vänder det bäfvande, bedjande emot oss, är det som om hon ville säga: har jag försummat något? o, var icke ond — och sedan är hon idel uppmärksamhet emot alla. Hon har svarta ögon tror jag .... besynnerligt nog har hennes blick aldrig träffat min. Att hon gitter tala med denne Lorentz ! Hon ler åt honom .... huru kan hon tåla att denne försupne landstrykare ser på henne med förälskade blickar!
Den stackars Sophie anade lika litet att hon var föremål för denna långa betraktelse, som att Lorentz's galanteri gälde henne serskildt. Han hade fallit som en börda öfver sällskapet, och nu ansåg hon det vara billigt att hon också tog sin del af denna börda. Det gjorde henne dessutom ondt om honom, och utan någon föresats sökte hon genom vänlighet att försona litet af de andras skoningslöshet och illa dolda ringaktning.
Theet var färdigt och dracks under mycket stoj och lustighet, om än icke med munterhet, ty dertill var sällskapet alltför heterogent, den egentliga, djupare samklangen fattades. Alltemellanåt föreföllo små skärmytslingar mellan fru Ramm och Lorentz, hvilka roade Georg och förargade Amalia. Trots fruns och hushållerskans påpasslighet hade dock Brandt vetat att tillegna sig resten af alla medhafda spirituosa, något kall punsch samt en
