halfbutelj konjak, ämnadt åt gamle Anders, och man fruktade icke utan skäl följderna deraf. Brandt, som i nyktert tillstånd var sorgsen och inbunden, ja nästan modfäld, då ingen retade honom, blef under ruset oförskämd, skräflande och ytterst närgången i sitt tal; det värsta var att det alltid låg någon sanning i hvad han sade. Hans skämt hade denna förtviflade humor hvarmed menniskor i hans läge söka att hämnas på de lyckligare som förakta dem, och det träffade ofta alltför tydligt. Fru Ramm i synnerhet fruktade honom värre än pesten. Redan som gosse hade Lorentz skarpsinnigt nog uppfattat alla hennes svagheter, och det var med en synnerlig skadeglädje han sträfvade att såra henne i någon af dessa.
Landtliga utfärder, som för några få likstämmiga menniskor kunna vara så njutningsrika och herrliga, borde aldrig företagas i blandadt sällskap. Menniskorna blifva icke ansenligare eller bättre derföre att man flyttar dem ut i den stora upphöjda naturen, lika litet som en medelmåttig tafla tager sig bättre ut genom att bli uppsatt i en grann ram. Har man genomlefvat en sådan, illa sammansatt »lustfärd», så har man genomlefvat dem alla; öfverallt skall man återfinna samma grundbeståndsdelar: mycket ätande och drickande, som Georg redan anmärkt, samma prat och käbblande om ingenting, endast mera högröstadt och godmodigt än hemma i rummen, en synnerlig lust att göra väsen, mycken uppskrufvad naturförtjusning, hvilken kommer lika omotiverad som applåderna från parterren
