men jag vill vara en stympare om hon inte skall få ett, och det ett som skall klinga från Lindesnäs och till Nordkap. Det kan vara något det! .... Men det förstår ni er inte på .... Ni vill ha något som sticker i ögonen. Det är figur, det är ögon, det kallar jag hy som är rentvättad; och den som säger något annat, den förklarar jag för en filister, en stockfisk .... en ....
»Så smärt som stjelken af en lilja,
Så full som — som en — —
— Som ett svin, supplerade Edvard och kastade förargad ut metkroken igen .... skrik då inte så förbannadt högljudt! ....
— Jag säger blott, min vän Edvard, att du inte skall låta dina fagra systrar sköta sig sjelfva så der utpå det trolösa djupet .... det är vår pligt att stå dem bi ... vår ridderlighet, pligt ...
Och näcken steg upp ur hafvets sköt
Betäckt af tång — —
Hans öga var kärligt, hans tunga söt —
— Gå ifrån flotten, Brandt, ni skrämmer fisken — —
— Är ni rasande, karl! skrek Georg; men det var för sent.
Under refrängen: »bara tag dig i akt för de falska männen», hade Brandt redan löst vidjebandet, och med en spark à la Wilhelm Tell stött flotten från land. Edvard räddade sig med ett förtvifladt hopp, men Georg dref ut på vattnet med den lilla ömkliga, vacklande farkosten och den lika vacklande Brandt.
