108
— Var inte rädd, det har ingen fara, sade denne, alls ingen fara. Nu skall ni få se hur fint det skall gå. Kan ni se botten? det är satan till djup på det här kärret.
— Men är ni då rent besatt galen, Brandt? Gif mig stången .... bort från den sidan .... flotten stjelper ju ....
— Jag ser att ni är rädd. Det gör mig ondt, fasligt ondt. Rädsla måtte vara en förbannad plåga. Nyare läkare påstå att den skall vara någonting rent fysiskt, och ha sin grund i ett organ som lärer befinna sig någonstädes baktill, Gud vet hvar. Det är nog möjligt, men jag får säga att det är något som jag aldrig kännt. Stöd er på mig .... plumsa vi uti, så plumsa vi begge, det är klart, det är solklart .... och ett Guds under skulle det vara om vi inte plumsade uti .... Men det är detsamma, räddad skall ni bli .... mitt hedersord derpå! Jag förtjenade inte namn af den starkaste simmaren, jag har simmat från Vipptången öfver till Hufvudön, hvad sägs om det? .... Jag förtjenade inte namn af ... åh, död och satan ... nej ... seså, nu går det .... Jag förtjente inte namn af den starkaste simmaren, säger jag, om jag inte kunde åtaga mig att föra en sådan der lätt och viger patron på det torra. Ni kommer att göra mig ackurat samma nytta som en blåsa. Ha, ha, ha!
Medan Lorentz fortfor att sladdra sålunda hade Georg ropat till damerna i båten att de skulle närma sig. De voro nu så nära att de sträckte ut en åra, och flotten skulle snart ha lagt bi, om blott Brandt
