110
slutna ögon i Bröchers armar, och då hon slutligen öppnade dem och såg Sophie och Edvard i färd med att draga rocken af Lorentz, så att bara skjortan blef synlig, så svimmade hon om igen. Fru Ramm visste icke hvem hon skulle gräla på, då den egentlige upphofsmannen till olyckan icke var i det tillstånd att han kunde höra henne. Man förstod icke hvilket hennes klagan mest gälde, de förolyckade eller Amalias nya riddrägt som blifvit förstörd. Något afsides stod Georg stödd mot ett träd, blekare än vanligt. Vattnet droppade från hans mörka hår, han såg verkligen ut som necken i visan. Han försökte på allt sätt att värja sig emot hushållerskan, hvilken hade gripit fruns sjal och gned och torkade honom dermed allt hvad hon förmådde.
— Det är fåfäng möda, kära barn, sade frun, då Lorentz icke gaf något tecken till lif ifrån sig. Här är nog all mensklig hjelp förgäfves. .... Hvilket öde! Låt oss lofva hvarandra att vara lugna och sansade. Bara lugna, bara lugna! jag skall sjelf underrätta hans mor.
— Det behöfs inte, genmälte Lorentz plötsligt med svag röst, det skall jag sjelf göra. — — — Puh! sade han och blåste som en hvalfisk i det han reste sig upprätt, ... hvilket bad! .... Men jag sa' det .... jag tänkte min själ nog att det skulle gå så .... Hvar är Cold? blef han räddad? Nå Gudskelof, der är han .... Det förbannade kalla badet betog mig sans och samling till den grad att jag knappast vet huru jag fick honom i land.
