12
Först då Georg någorlunda hade tillfredsställt sin aptit märkte han att bordsgästernas antal, utom med hans elev Edvard, äfven blifvit ökadt med ännu en varelse, nemligen en halfvuxen flicka. Hon var iklädd den för hennes ålder vanliga så missklädande drägten, hvilken dessutom var temligen vårdslösad och stack af betydligt mot de två andra damernas. Hon deltog alldeles icke i samtalet, utan satt och stirrade ned i talricken, hvarifrån hon då och då såg upp med en skygg och tillika forskande blick. Efter qvällsvarden var hon försvunnen. Georg frågade om henne, och liksom litet harmsen öfver att den lilla icke blifvit presenterad, tog Amtmannen ordet och sade: »Det är Sophie, vår yngsta dotter. Hon är litet skygg, men ett godt barn. Jag vill be Hr Cold vara god och taga litet hand om hennes uppfostran. Här är föga tillfälle för henne att lära något och vi hafva alltid haft mycket emot att sända våra barn bort, Hr Cold skall finna henne något försummad, men jag hoppas nog att lusten skall komma. Det är min önskan att hon delar förmiddagstimmarna med Edvard.»
Georg svarade med en stum bugning.
Efter att sålunda hafva föreställt för läsaren den person, som spelar en af hufvudrollerna i följande blad, vilja vi öfverlemna honom åt sin nya ställning och emellertid låta två och ett halft år gå förbi. En vinterdag inemot aftonen finna vi honom åter på hans rum. Han är icke ensam. På soffan sitter en liten starkt bygd, mörklagd, något koppärrig man, med genomborrande, just icke
