läst. Historien intresserade mig i synnerhet lefvande. Från stenen vid ingången kunde jag se när det kom någon. Närmade sig då någon uppe vid qvarngrinden så kastade jag boken ögonblickligt in i sitt gömställe. Jag var ordentligt skygg för att röja någon kunskap, till och med för far, ty Edvard och Caspersen kunde ha lagt mig på pinbänken om de märkt något.
Mina fröjder och sorger voro således icke ett barns. Jag hade en egen måttstock för dem. De fingo betydelse endast genom sitt förhållande till mitt eget stora bekymmer. En kroppslig smärta, ett sviket hopp, förlusten af något kärt tog jag deremot föga tungt. En instinkt sade mig att den bästa motvigten emot dessa grubblerier låg i verksamhet, och knappast hade jag fattat denna idé förr än jag med gränslös ifver började deltaga i husets förrättningar. Men detta skedde med en ostadighet, en feberaktig oro, som aldrig genomförde något.
Caspersen reste, och nu skulle Cold komma. Jag hatade honom redan innan jag sett honom. Då han första gången satt vid bordet blef jag förundrad öfver att se huru ung och vacker han var, samt öfver att han talte ett helt annat språk än de andra. Han kom icke hvisslande in i rummet, han svor icke när han talade till folket. Jag hatade honom ännu mer derför. Jag gjorde den enkla slutsatsen: ju högre de hafva orsak att ställa sig sjelfva, desto lägre ställa de oss. Herr Caspersen fann mig
