mig att sjunga .... att sjunga! Men då vi kommo hem igen var han densamme och jag såg att jag misstagit mig. Misstog jag mig? Jag vet icke, men ännu är den fördomen så rotfästad hos mig, att jag icke kan vara i hans närhet utan att känna mig beklämd.
Emellertid hade jag blifvit en fullvuxen flicka, men jag förekom mig sjelf så otäck, att jag aldrig kom mig för att se i en spegel. Jag tyckte nog om vackra kläder, och hvarje fruntimmer som framträdde så der vackert gjorde det djupaste intryck på mig. Huru beundrade jag icke de drägter Louise hade, men aldrig tänkte jag mig sjelf i någon sådan. Mamma sade mången gång: du får sätta upp ditt hår och få dig en lång klädning, Sophie, du är snart långa menniskan, men alltid tiggde jag om att få behålla min barndrägt, jag kommer tidsnog i den fullvuxna, tänkte jag. Sången blef aldrig nämnd. Men nästa gång far drog på den strängen att jag skulle ner till tant, var jag plötsligt villig dertill, om det var endast för sångens skull vet jag ej, kanske låg ett hemligt missnöje med mig sjelf till grund, kanske hoppades jag att lifvet i större, mera utvecklade förhållanden skulle bringa mig svar på de gåtor som plågade mig, och försonande föra mig tillbaka till mig sjelf och mina egna. Jag vill tiga med de erfarenheter jag gjorde der. Min smärta, mina villfarelser höra mig till och jag får sträfva att komma till rätta med dem; men hvad jag kan
