136
Ingen af dem röra honom. Att två hus brunnit ner i Lillsand kan han väl inte taga sig så nära.
Georg visade sig nere vid bordet litet tystare än vanligt. På de deltagande frågor som man icke kunde låta bli att göra honom, svarade han undvikande. Man hade misstagit sig alldeles. En anmodan att följa med familjen bort på eftermiddagen afslog han dock.
Han stod vid fönstret i sitt rum, sedan det blifvit stilla i huset.
Han tömde den gamla ångerkalken, hvarur vi dricka våra dödas minne — denna ånger, som ju icke är annat än menniskonaturens eviga, ofruktbara bekymmer öfver sin egen otillräcklighet. Förmådde vi väl mera om de döda kommo tillbaka?
— Margaretha! hviskade hans tanke, är du död, min ömma, klagande väninna? Skall jag aldrig mer höra din röst, som så väl förstod att trösta! Och du har dött ensam, icke älskad, icke förstådd, icke uppskattad .... Ja, det är kalt och kallt på sådana höjder! .... Också af mig har du trott dig glömd, ehuru Gud må veta huru ofta min tanke har uppsökt dig, beundrande och tacksam. .... Det är sannt, du har icke sett något bevis derpå, nej icke ett enda .... icke en gång dessa fattiga blad som jag skref, fick du! .... O, kan du det från din himmel, så trösta mig häröfver, sjelf kan jag icke förlåta mig det.
Åtta dagar senare mottog Georg ett försegladt paket, som innehöll en del af Margarethas
