och icke kan uppryckas utan att lifvets rötter ryckas med i detsamma.
Det var den oäkta drifhuskänslan, tillfällighetens omogna frukt, det var den matta reflexen af mannens begär, som uppstår genom samverkan af smickrad fåfänga, klok beräkning och en medfödd vana att underkasta sig.
Det är denna mannen håller tillgodo med, han begär ingenting bättre, och eröfrar han den till på köpet med någon svårighet, så är han stolt som en Gud.
Om det vore möjligt skulle männen alls icke välja. De välja mest efter sinnliga ingifvelser, de sätta egandet öfver allt.
Qvinnorna borde heller icke välja. De äro så föga utvecklade att de icke ens kunna välja förnuftigt af förnuft. Man skulle förfäras om man såge de motiver som ofta drifva dem till att mottaga ett anbud.
De så kallade »hopgjorda partierna» innehålla derför ofta större garantier för ömsesidig lycka än man tror. De böra icke föraktas.
Det finnes blott en som obetingadt bör välja, och det är den qvinliga kärleken.....
Af alla de drömda och verkliga egenskaper som fängsla en man hos den qvinna hans val faller på, glömmer han blott en liten obetydlig, det är — hennes kärlek.
Märker han till och med att den småsaken fattas, så tänker han: den kommer nog.
