då man träder in i ett hus, om denna lifvande gnista finnes der eller ej. Man märker det formligen på atmosferen inne i rummen. Der den är tillstädes har allt en mild, af behag genomdoftad prägel, der den fattas är allt dödt, kallt, nyktert, äfven i den rikaste omgifning. Antingen rifver hon sig då med våld lös ifrån oket, och låter maskineriet gå som det kan, medan hon söker döfva sig utomhus; eller också går hon helt och hållet upp i det, och blir sjelf en knarrande maskin, som man helst undviker.
Madame Dudevants (George Sand) romaner väcka nu uppseende. Det är sannt, de äro förfärliga, förfärliga som de orsaker hvilka kunnat frambringa dem. Här tjenar det till intet att komma med en allmän borgerlig kritik, eller anlägga den vanliga måttstocken för det oöfverskridliga. Vi böra kunna läsa dessa romaner lugnt, men med det skräckfulla intresse, hvarmed man från en trygg ståndpunkt iakttager ett af dessa våldsamma naturutbrott, hvilka sprida fasa och förödelse öfver sin omgifning. De passa icke in på våra förhållanden. Vi och det franska samhället kunna ungefär representera de tvenne ytterligheterna: det begynnande, outvecklade, hårdt i sin knopp sammanslutna, som blott kan hotas af frost eller vanvård; samt det raffineradt öfverförfinade, som är sin upplösning nära; och det är från dettas moras, som hon sänder sina nödrop ut öfver hela den civiliserade verlden. Hon gör inga vilkor, hon vill en
