158
Jag hade icke på lång tid sett honom på så nära håll, och jag gaf akt på honom bakom gardinen, med den bäfvande, halft nyfikna ångest, hvarmed man betraktar ett fälldt rofdjur som en gång försatt oss i skräck. Han hade åldrats; denna stolta utmanande hållning var böjd, och den elegans, som utmärkte hans person, var försvunnen. Han talade lifligt, men vinden förtog ljudet, dock trodde jag mig höra denna stämma. Då såg han upp — himmelska barmhertighet, var det vanvett som i detsamma berörde mig!.... Denna blick gick mig såsom fordom genom själen; den drog mig som med osynliga armar ned emot honom — jag kunde hafva upplöst mig i vemod och sorg vid hans fötter..... Ja, det måtte ha varit vanvett och jag har alltid misstänkt den qvinliga troheten för att vara ett slags vanvett. —
Nej, nej, detta är emot aftalet, nu vill jag hafva ro!
Jag har sökt i heliga böcker och berättelser, jag har lyssnat i kyrkorna, men aldrig nämnes detta lidande vid namn.
Det är blott några vissa allmängiltiga och allmänt fattliga sorger som nämnas, och som sålunda blifvit stående typer för hela begreppet. Men de sorger som icke äro allmängiltiga, icke pråla med yttre tecken, icke anropa menniskorna, men just nödgas dölja sin jämmer, alla dessa hjertats mest tysta och farliga sår, de ignoreras alltid, de
