hänskjutas utan tvekan under det allmänna begreppet lidande, eller till och med synd. Hvarföre? När ett barn har stött sig och skriker af smärta, gifver det sig icke tillfreds förr än modren ser på stället och lägger sin helande hand derpå. Hvarför nämna presterna aldrig detta lidande? Tro de icke derpå? Hafva de glömt det? O, sen till J helige män och J skolen uppdaga att J icke glömt det! Sen till och J skolen kanhända finna en skrymsla i eder själ, der detta lidandes namn — och just dettas — står outplånligt inristadt. Nämn det, kalla på det vid dess rättas namn, och en pust skall susa genom kyrkan, och det är de undertryckta suckarna från de tusende som hafva förnummit ropet. Hvad tröst hafven J erfarit? Sägen oss det. Förklaren oss hvarföre det herrligaste i oss skall blifva ett gift, hvarföre Gud nedlade denna åtrå i vår själ, för att den skulle förstöras och vi med den! O, jag hör svaret! Till följe af den andliga statshushållningen skall den hungrande icke erhålla någon allmosa, utan hänvisas till den allmänna försörjningsanstalten, denna stora, osynliga, okända försörjningsanstalt! .... Men om man likafullt hungrade ihjäl? Kunnen J intet uträtta för att förhindra hungern? Skall religionen endast vara tröstlöshetens sista tillflykt? Borde den icke snarare förekomma tröstlösheten, och icke allenast läka offren, utan äfven afväpna bödlarna, bryta alla de lagar som grunda sig på despotism och fördomar, lösa alla förvecklingar hvari lidandet har sitt ursprung, samt böja hjertana mot hvarandra i kärlek?
