166
olycksbringande färdighet, som till sist vänder pilen mot sitt eget ursprung! Vi behöfva blott erinra oss hans bref till Müller, som fick gälda ett ögonblicks öfverlåtenhet. Müller hade kanske mera än något annat sjelf drifvit sin vän i denna riktning. Denna jernnatur hade för hårdt vidrört en ifrån den så i botten skiljaktig natur, som till följe af sin art måste vara honom obegriplig. Deras vänskap hade varit lerkrukans och vasens resa med hvarandra, den sednare kan endast rädda sig genom att undvika.
I samtal med andra var Georg smidig, belefvad, icke utan en anstrykning af ironi, som för en djupare iakttagare just skulle hafva röjt hans ömma punkter. I hans nuvarande omgifning var det heller ingen som blickat in i denna natur, om icke möjligen Amtmannen. Frun betecknade honom alltid såsom ett vidunder af köld och okänslighet, och för de yngre, som vanligen äro senare att uppgifva tron på likstämmighet, var han i alla fall en gåta.
Hans yttre afspeglade mera förrädiskt hvarje stark inre rörelse. Äfven hans fysiska komplexion var af denna fina art, som lätt gifver efter för själens angrepp, och han måste mer än en gång finna sig uti att gälla för sjuk, när någonting hade starkt gripit honom.
Margarethas minnesblad hade uppskakat honom djupt. Han kände igen detta aningsfulla tillmötesgående, hvarmed hon, skenbart minst upptagen med honom, träffade de djupaste strängarna i hans själ. Ingen hade större förmåga än hon att gissa tankens stumma språk, att lösa tvifvel och skänka
