tröst då den minst väntades. Dubbelt genomträngande nådde denna röst honom då den ljöd från grafven, förklarad genom en nu förstummad smärta.
Den utöfvade en ögonblicklig verkan på hans tankar och känslor rörande Sophie. Den halft nyfikna misstro, hvarmed han hittills betraktat henne, vek med ens för ett ömt intresse och medlidande. Likasom Margaretha stod också hon ensam i sin krets, utan att såsom denna hafva erfarenhet af lifvet att stödja sig vid. En oändlig lust att närma sig till henne grep honom, men en lika djup skygghet höll honom tillbaka. Han kunde icke förmå sig till att draga henne in i en af dessa vanliga, alldagliga diskurser, eller tilltala henne i de andras närvaro. Att träffa henne ensam lyckades honom aldrig. Dervid fick deras ömsesidiga ställning någonting tvunget och främmande, som började väcka uppmärksamhet. En hvar, som känner litet till lifvet på landet, vet huru förnagladt dylikt kan blifva.
Förstämd häröfver, och ond på sig sjelf, gick han en afton till sängs. Då hade han följande dröm:
Det lilla uppträdet vid sätern, som han hade meddelat i dessa blad till Margaretha — dessa blad som hon aldrig fick — upprepades. Sophie satt i sin barnsliga drägt, med de tjocka bruna flätorna nedåt ryggen, på gärdesgården och sjöng. Han klappade i händerna och ropade ett skallande bravo! Då vände hon ett ansigte emot honom, hvarpå stod målad en smärta, en fasa, som nästan förstenade honom sjelf — men det var icke längre barnet
