herrar, hvilka mer eller mindre voro hennes varma beundrare. Män döma aldrig så småaktigt som fruntimmer, och då ingen sårad fåfänga kom med i spelet, upptogo de Sophies älskvärdhet såsom ren och oförvitlig. Det egna i hennes väsen roade dem utan att stöta, blotta åsynen af henne väckte ljusa minnen. Hon tycktes dem vara återskenet af det en gång för länge, länge sedan drömda ideal, som mutters prosa och ett trettioårigt kontorsdamm icke helt och hållet hade begrafvit.
Lorentz Brandts besök hade under sednare tiden blifvit tätare hos Amtmannens, sedan han för en tid slagit sig ner hos sin mor. Tyvärr såg man att det alltjemt gick utföre med honom. Den gröna fracken, den hemmaväfda västen och vaxduksmössan med kokarden (den drägt som Georg förärat honom hade han sålt igen, då hans stolthet icke tillät honom att bära den), allt aftog ögonskenligt och han sjelf tycktes med stora steg närma sig det sista sorgliga stadiet, detta djuriska slöhetstillstånd dit blygsel och ånger icke mera når. Mot andra var han mera högröstad och oförskämd än någonsin, men Sophie visade han en åt det motsatta lika långt drifven pathetisk beundran. Gud vet hvem som är mest att beklaga, sade Amalia till henne, mamma och jag som han är så oartig emot, eller du som är föremål för hans högaktning.
— Det är intet tvifvel om att icke jag är olyckligast, menade Sophie, ty jag bemödar mig att nedstämma hans känslor för mig, medan mamma och du göra er synnerligt omak för att förmildra
