förskräckligaste, han var nykter. Håret hängde rått och sluskigt kring det infallna ansigtet. I de eljest matta, glanslösa ögonen med rödsprängda hvitor, lyste en dunkel eld, ett förtvifladt beslut.
— Här och inte annorstädes kan jag tala med dig. Icke dernere. Tror du jag har i sinnet att röra ett stenhjerta som din moders? eller gifva en romanscen för din fjantiga, tillgjorda syster?
— Tig! ropade Sophie harmfull. Så vågar ni tala om dem som ni skyller aktning åtminstone! om menniskor som under hela sitt lif icke visat er annat än godhet och öfverseende — — — — —
— Godhet och öfverseende! upprepade Brandt bittert. Jaså, din mor har behandlat mig med godhet? Åhja, hon kälade för gossen, hon också, så länge han var vacker och hoppfull, så länge, med andra ord, lyckan log emot honom; då det var förbi sparkade de till honom som en skabbig hund ..... Din far, den stackars kujonerade gubben, törs naturligtvis heller icke ....
Sophie afbröt honom igen. Nämn icke fars namn, sade hon. Ni vet icke sjelf hvad ni säger, huru afskyvärdt det är ..... Tänk efter hvems felet är att far och mamma hafva förändrat uppförande emot er?
— Men du har icke förändrat det, Sophie. Du, den bästa, den ädlaste af din slägt, du har visat mig deltagande och godhet ....
— Nej, afbröt Sophie förskräckt jag har ingen godhet visat mera än de andra ....
— Jo, jo, neka icke dertill! Du har icke
