Sida:Amtmannens döttrer.djvu/185

185

innan han ännu är det. Det förskräckliga i min ställning, Sophie, är det nästan omöjliga i att vända om, sedan bron öfverallt är upprifven; då står viljan och vrider händerna och bryter förtviflad sin kraft mot det omöjliga, tills hon känner sin vanmakt igen den stackars viljan. Det förskräckliga är att man hålles för förlorad, medan man ännu kunde räddas. Jag kunde berätta dig drag häraf, hvilka skulle röra dig, som är så god, till tårar, och hvilka kunde röra en sten. I dessa lustiga, svärmande dagar, som blefvo upphofvet till mitt, som till så många andras fall, hade jag en kamrat, en vän. Han var anden i våra sammankomster, den onda nota bene. Mest vild och extravagant af oss alla, var han den förste och siste i alla lag, begåfvad med en viss öfverlägsenhet drog han de yngre och svagare med sig mot förderfvets rand. Han sjelf räddade sig i tid, och erhöll genom mäktiga relationer ett af landets bästa pastorater. Här hade han redan med sina besmittade läppar förkunnat Guds ord .... jag kom att tänka på honom, på denne vän, som hade haft så mycken skuld i min olycka, och i en god stund beslöt jag att uppsöka honom — nu skall hans goda exempel verka på mig, tänkte jag, det skall styrka mig att se hans verkliga fromhet och ärofulla vandel — och jag förberedde mig på detta återseende ..... Sophie! I lång tid hungrade jag för att skaffa mig en anständig drägt ..... Hvad betyder det också att hungra! Men på fyra månader smakade icke mina läppar förbannelsens dryck, för att jag skulle