186
kunna visa mig värdig honom. Och jag kom — och han mottog mig väl? ... Åhja, jag hungrade icke och jag fick tak öfver hufvudet, men som en tiggare fick jag mat och säng slängda åt mig på en afsides kammare, der handtverkare och landstrykare brukade hysas; och när jag visade mig kröpo hans hustru och barn undan som om jag varit en spetälsk. Äfven hit till denna afkrok hade ryktet trängt före mig, hit hvarest han, aktad och förnöjd njöt frukterna af sin skenhelighet. Ja, han var en af dessa många vanbördiga prester här i landet, som begagna slappheten efter utsväfningen som en fromhetsmask, hvarmed de blända det stackars, godtrogna landtfolket. Tro dock icke att han lät mig gå utan att se mig — nej bevars! nästa morgon blef jag kallad inför honom och Hans Välärevördighet höll ett salvelsefullt förmaningstal och afskedade mig derpå, i det han tryckte — en hel specieriksdaler i min hand, som jag icke hade fattning nog att smita honom i ansigtet, den eländige hycklaren! När vänner behandla en så, hvad tror du då icke att jag fått smälta af menniskor? Ja, äfven här i huset, der jag en gång var älskad som en son, möter mig denna missaktning, som är desto förskräckligare, som den döljer sig under ett kallt, halt bemötande, hvilket jag icke kan få tag uti, men som halkar mig ur händerna likt en ål — så har jag blifvit hetsad som ett såradt, utmattadt djur, tills jag föll ner för dina fötter. Sophie, af dig väntar jag lifvet — du har det i din hand — bestäm!
