brutal spark, så att det arma kräket tjutande tumlade åt sidan. Amalia, som kort derefter kom in, fann Sophie sittande på soffan, bäfvande i alla lemmar. Knappast kunde hon få antydt hvad som hade passerat.
— Den förfärliga menniskan! ropade Amalia och försökte att smeksamt lugna systern. Att man skall vara utsatt för sådant! ... Se, der går han! .... Och rakt öfver mammas nejlikor .... Det är då förskräckligt! — — —
Och systrarna sågo nu med skräck och en viss tillfredsställelse Brandt, åtföljd af sin slokörade hund, springa tvärsöfver blomsterrabatterna i trädgården, klättra öfver staketet, och försvinna ute på fältet.
Åskmolnet utgjöt sig i detsamma under våldsamma blixtar.
Då Amalia gått, stängde Sophie sin dörr, ett rof för nya tankar och rörelser. På Lorentz Brandt tänkte hon icke längre.
