Sida:Amtmannens döttrer.djvu/199

7

Den halft gycklande vändning samtalet fått grep djupare in i den vördige prostens stilla tankar än systern visste. Hans besök hos Amtmannens hade icke varit alldeles tillfälligt. Prosten Rein hade i en senare ålder gift sig med en kusin till fru Ramm. Efter ett kort äktenskap, hvari intet hade varit något klander underkastadt, dog den unga hustrun och lemnade fyra små barn efter sig. En enkling kan i Norge icke hedra sin hustrus minne bättre än genom att så snart som möjligt gifta om sig. Han visar ju derigenom att han icke kan umbära det husliga lifvets sötma, som den förevigade lärt honom smaka! Ju smärtsammare hans förlust varit, desto snarare längtar han att få den ersatt. I allmänhet omfattar han denna angelägenhet varmare andra än första gången. Rein stod just på denna punkt. Han längtade innerligt efter en ny äktenskaplig förbindelse. Ensamheten tröttade honom. Hushållets ombesörjande och barnens uppfostran gjorde det dessutom nödvändigt. På hans ort fanns intet qvinligt väsen, som kunde komma i fråga. Ryktet hade nämnt Amtmannens döttrar såsom ovanligt väl uppfostrade, husliga och älskvärda flickor. Han visste att der fanns en fullvuxen dotter som ännu var ogift; den andra tänkte han sig blott såsom halfvuxen. Då hans syster skulle anträda resan till sitt nya hem erbjöd han sig derföre till hennes öfverraskning att ledsaga henne. Det skulle glädja honom att lära känna hennes blifvande hem, och dessutom gaf det honom anledning att förnya den gamla bekantskapen med