något sirliga väsen, som hade ett visst uttryck af jungfrulig blyghet, halft sann, halft påtagen, hennes angenäma ehuru något klumpiga yttre, behagade honom äfven. Under de två dagar gästen uppehöll sig hos dem var det hennes tur att gå i hushållet. Hon lade för, hon serverade thé, o. s. v. och dessa sysslor klädde henne så väl, de passade så att säga till hennes personlighet, i det de tillika hindrade en viss osann, affekterad sida från att komma fram. Han kunde icke neka för sig sjelf att denna husliga, mera vanliga flicka var den som passade bäst för honom, och han bemödade sig att vända all sin uppmärksamhet på henne. Detta skedde, som sagdt var, icke utan anfäktelser.
Då Amalia hade hushållsbestyren föll sällskapandet mera på den yngre systerns lott. Prosten var en man som ganska väl förstod att sätta värde på qvinlig älskvärdhet. Sophie hade denna gratie, hvilken likasom pånyttfödes och frigöres genom att odlas, det vill säga der den yttre bildningen står i den fullaste samklang med den inre. Denna lyckliga harmoni uppnås sällan af våra unga flickor, derföre falla de så lätt in i stelhet och tillgjordhet så snart de trädt ut öfver den omedvetna barndomens gränsor; ty tillgjordheten består oftast blott i ett sträfvande, ett famlande efter en form för den inre uppvaknande menniskan, medan man smärtsamt känner det misslyckade. De rikast begåfvade äro lika mycket som andra, ja, ofta ännu mera utsatta för affektation. Sophie undgick detta blindskär kanske endast derigenom att hon så tidigt