12
anmodat Rein att förrätta gudstjensten, emedan han sjelf hade förfall. Detta yttrande, som sades och uppfattades på lek, innehöll dock ett sorgligt allvar. Fru Ramm gick nästan hvarje söndag i kyrkan med sina döttrar. Hos henne trädde medvetandet om, det vill säga åsynen af att hon varit i kyrkan, i andaktens ställe. Men för dem som kommo med åtrå efter en upplyftande väckelse, ville detta icke förslå. Sophie delade tusende ungas öde. Uppvuxen i en torftig tid och hos en förtorkad, verldsligt sinnad moder måste hon undvara välsignelsen af en redan i hemmet väckt lefvande förbindelse med gudomen. Lycklig den som i godt mak kommer till denna välsignelse, som förer amuleten med sig innan lifvets kamp begynner, och icke såsom Sophie blir nödsakad att genom denna kamp, dessa strider, med smärta tillkämpa sig den! Hennes öppna, andäktiga sinne sökte tidigt Gud i naturen, i allt som der var stort och skönt, medan hon dunkelt kände saknaden efter en innerligare hvila i honom. Men detta närmande, detta innerliga tillegnande, hvar skulle man rätteligen söka det, om icke i kyrkan? Men just här, just i sin hembygds kyrka hade Sophie minst funnit det; hela ceremonien här vållade henne oftast oro och beklämdhet. Som barn fick hon ofta ondt och måste föras ut. Detta skall knapt kunna förundra någon, som känner litet till gudstjensten i våra kyrkor på landet, åtminstone så som den förrättades för en 20, 30 år sedan. Man behöfver blott tänka sig de ofta menings- och andlösa talen, mängden af psalmer,
