jag tänkt mig hans ankomst hundra gånger, jag har utmålat mig den i alla situationer, vid hvarje tid på dagen; om jag vore ensam, eller om jag vore omgifven af andra; jag har pröfvat och förberedt mig, men förgäfves. O, huru skall det väl gå! ... Det bästa vore om han kom när här vore främmande — alla grannarna samlade, ju fler ju bättre; ibland dessa ansigten blir jag trotsig och käck, och när det första återseendet väl är förbi och han ingenting har märkt, så går det nog bättre. Jag har hört att unga flickor kunna hysa en känsla länge, utan att ana det sjelfva. Det är visst vackert det der, men jag förstår det inte, det förefaller mig omöjligt. Jag kan icke bedraga mig sjelf. Jag vet mitt öde, jag visste det nästan förut, det har sväfvat som en namnlös fara öfver mitt hufvud alltsedan den tiden då jag murade in dockan. Ja, jag vet att denna menniska har fått en farlig makt öfver mig, att jag skall strida med honom om mitt lif, att jag skall offra honom mitt bästa, för att han till ersättning skall göra mig gränslöst olycklig. O Gud! så har ändå detta elände brutit ut öfver mig! Men han kommer, jag skall se honom igen! Det är visst och säkert att han kommer, det är ingen dröm ... Jag skall se honom igen!
En oändlig lycksalighet fyllde i detsamma hennes bröst; hon utstötte en af dessa klingande suckar, hvilka likna lärkans jublande uppsvingande från marken, och likasom om hon också lånat dess vingar flög hon öfver bron utåt den farliga stigen till grottan.
