22
Efter en paus sade Georg: Det är ganska sannt att vanan och den tillfälliga sammanlefnaden knyta många olämpliga förbindelser i vårt land, men jag tror dock, uppriktigt taladt, att din egen otur, käre Müller, gör dig ensidig. Du öfverdrifver faran. Du kan inte veta huru många som undgått den.
— Jo, det kan jag, svarade Müller lakoniskt. Under en tidrymd af inemot tre år hafva — af ungefär trettio exemplar, hvilka fallit inom min synkrets, — fem undgått faran.
— Fem undgått faran! .... sade Georg, litet bragt ur fattningen vid en så prompt bevisning .... Och genom hvilka mirakel?
— Det kan jag också förklara dig. I ett par fall var missförhållandet i ålder alltför stort, i ett tredje var hon kutryggig, i ett fjerde räddades han af en besynnerlig slump. Han fick nemligen två gånger å rad, just som han hade beslutat sig för att yppa henne sina känslor, halsinflamation, en en mycket elak och farlig halsinflamation, och som han är fatalist vågade han sig af fruktan för döden icke åstad tredje gången. Den femte riddaren, som bestod äfventyret med draken, var den der Nielsen, som blef kapellan hos presten i S. Det var ett stycke original, som du nog minns. Jag hade gifvit honom en liten varning på förhand. Han och en brorsdotter till presten, en mycket rar flicka som var der i huset, började också att på rama allvar icke fördraga hvarandra, och då han reste hade det urartat till formligt krig dem emellan.
— Nå, ser du bara!
