hade aldrig tänkt eller drömt om en så gränslös lycka som att se kärlek besvarad. I hennes erfarenhets-protokoll hade en sådan möjlighet ännu aldrig förekommit. Detta medvetande gaf hennes väsen en fasthet, en ödmjuk, och bestämd tillbakadragenhet som förvirrade honom och gjorde honom orolig. Stundom antog denna tibakadragenhet någonting ovilligt, som förskräckande påminde honom om den gamla barndomsantipathien.
Men den dagen måste också komma, då hoppet drog in i hennes själ. Stackars Sophie, huru ser det väl ut i dina dunkla tysta hjertkamrar? Är der plats äfven för denna nya glänsande gäst, och huru skall han väl reda sig med de mörka glädjeskygga andar, som en gång blifvit husvarma der? Illa nog frukta vi, der blir säkert tummel och förvirring, uppbrott och förtviflade strider. Stackars Sophie, måtte alla ljusa, glada andar segra! ... Farväl emellertid frid och resignation! — —
Den milda, försonande naturen löste slutligen den tryckande spänningen och lät dem för en stund glömma det hvardagligas beklämdhet. Under en lusttur som familjen tillika med Georg gjorde till en bondgård i en vacker trakt, kom det till ett närmande, och ett af dessa samtal utan innehåll, utan sammanhang utspann sig, af hvilket man sedan icke minnes ett ord, men hvilket får hela sin förtrollning af det som skall döljas och som dock icke kan döljas. Likasom barn lekte de sinsemellan; — skiljdes de ett ögonblick så var det blott för att hafva det nöjet att uppsöka hvarandra igen.
