34
De voro så hänsjunkna i tankan på hvarandra, att de icke märkte de öfrigas höfliga omsorg för att lemna dem i ro. Det gifves ett sätt att värna om ett sådant i hvarandra hänsjunket par, som är mera förnärmande än det plumpa störande som ingenting anar. Men som sagdt är, de märkte hvarken det ena eller det andra, de voro lyckliga, så lyckliga, att då uppbrott till hemresan skedde, tyckte de att denna dag belönat dem för alla de föregående veckornas lidanden. Tyvärr fingo de icke föra denna lycka hem hel och hållen. Och huru kan det också bli fråga om lycka i ett tillstånd som ej består af annat än oro, än evigt ömsesidigt jagande och flyende, än ett andlöst sväfvande mellan allehanda stridiga sinnesrörelser, i detta tillstånd som man aldrig kan beskrifva, men hvaraf Gœthe ensam har förstått att nedlägga summan i dessa fyra strofer:
»Freudvoll und leidvoll, gedankenvoll sein,
Hangen und Bangen in schwebender Pein,
Himmelhoch jauchzend, zum Tode betrübt,
Glücklich allein ist die Seele, die liebt.»
»Himmelhoch jauchzend» för en obetydlighet, »zum Tode betrübt» för en obetydlighet, och likväl var det just dylika obetydligheter som så ofta störtade Sophie tillbaka från hennes himmel ned i verkligheten.
Sålunda hade det dagen förut händt att hon hade sjungit en svensk romans, hvars text Georg tyckte vara likasom skrifven för honom ord för ord. Plötsligt hade hennes mor frågat honom om den icke var herrlig. Han kunde ju lätt hafva sluppit
