36
Han var redan ett stycke på vägen.
— Nå, sade frun till Amalia, vi två kunna då inte rosa oss af att hafva fått för mycket af hans sällskap.
Georg gick hem, strålande lycklig, utan att hafva minsta aning om att han sårat Sophie. Hon deremot satt stum hela vägen, ond på honom, ond på sin moder, ond på sig sjelf.
— Det är straffet, sade hon, för det jag ett ögonblick kunnat tro ..... det omöjliga.
Då de kommo hem, sprang hon förbi sin mor och syster utan att säga godnatt, och ilade upp på sitt rum, der hon gaf sitt missmod luft i en tåreflod.
Följande dag var Sophie sträng emot sig sjelf och tillbakadragen som vanligt. Hennes uppförande hade likväl icke utseendet af någon ängslig flykt. Hennes hållning var foglig och säker, men hon undvek hvarje närmande. Detta väntade han icke och det dref hans otålighet till det högsta. Men det skulle bli än värre. Vid middagsbordet kom pigan in med ett bref som hon räckte Sophie, hvilken under synbar förvirring stack det på sig. Hvem har burit hit det? frågade hennes mor. Pigan hade fått det af hushållerskan, och denna hade fått det af en af drängarna och denne åter hade fått det af den fjoskige Ole, rothjonet på gården. Men här stannade också alla efterforskningar; ty Ole hade blott ett svar på alla frågor, i hvad form de än framställdes och det var: »jag veit inte». —
— Det är då bra hemlighetsfulla bref du får,
