förmås, då det icke förstår att beherrska sig sjelf; och det är min mening att unga oskyldiga sinnen icke ens i tankarna böra oroas med dylikt. Det har varit mina skäl, om jag haft några ...
— Allt detta kan ju icke annat än egga vår nyfikenhet till det yttersta, sade Georg, som kände fruns berättelselust allt för väl, för att icke veta hvilken otjenst man gjorde henne med att respektera hennes skäl. Då det således icke är någon direkt fara för oss »unga, oskyldiga sinnen», så slipper ni oss icke .... Caroline Möllerup var således sin tids vackraste och mest fjäsade flicka?
— Det var hon. Hon var vacker, men det låg isynnerhet något i hennes väsen, som var ännu mäktigare än hennes skönhet. Hon var mycket yr och munter, men hon kunde också vara kall och frånstötande när hon var i det lynnet. Hon var hvad man kallar högst egen! Julhelgen och andra tillfällen lockade gerna en mängd ungdom upp till den muntra gästfria ort, der hennes far bodde. Det var i den gamla goda tiden då man förstod sig på att roa sig, då man hade sina 12—14 baler under julen, då man endast steg upp för att kläda sig till nästa bal. Caroline Möllerup var då den medelpunkt kring hvilken de unga herrarna svärmade om, och de reste inte derifrån förr än hon gjort ett halft dussin af dem olyckliga. När någon förehöll henne detta, menande att hon varit för hård mot en eller annan, svarade hon: hvad kan jag hjelpa det, jag har icke uppmuntrat honom! Och det hade också varit synd att säga. Kokett var hon
