44
verkligen inte, fastän hon beskyldes derför. Men något namn skulle man ju gifva hennes väsen.
Hvad Carolina Möllerup var i sin krets, det gällde Ryttmästar B. för att vara i sin: oemotståndlig, ointaglig. Ryktet om henne hade trängt till honom. Han låg just i garnison med en hel skara officerare i närheten — det kunde vara åren 1780—81. Det var derföre en lätt sak för honom att jemka det så, att han blef bjuden tillbringa julen hos Möllerups. Att böja ett sådant sinne som Carolines tycktes honom vara en uppgift enkom för honom. Ja, han lär ha hållit vad med sina kamrater att han inom en viss dag skulle visa dem en skriftlig bekännelse af hennes kärlek. Han njöt redan triumfen i förväg, och det är sannt, allt hvad en man kan uppbjuda för att vinna en flicka, satte han också i rörelse. Under alla tillställningar var han hennes beständige riddare. I sällskapsspekler, som då var så på modet, var han alltid älskare, hon älskarinna. Men dervid blef det — vid fjäset nemligen. Caroline förblef sig lik, munter, lefnadslustig och outtömlig i att jemte honom uppfinna nya nya nöjen, förekommande som värdinna. Men när han slog an den ömma strängen, så afspisade hon honom likasom de andra, gäckande och kallt. Han började blifva orolig. Hvar och en hade tagit för gifvet att han skulle segra. Nu började man tala om en påtaglig korg, och åtskilliga till hvilka han yttrat sig med väl mycken säkerhet om sin seger, dolde illa sin skadeglädje. Han fördubblade sina angrepp — förgäfves! Den fatala dagen kom,
