klar och i öppen dag: hvarje öfverskridande af gränserna för det oanständiga straffar sig sjelf på det hårdaste.
— Det han visst vara, men ändå tillstår jag mig icke vara helt och hållet på det rena. Den, som här kränkte anständigheten tyckes mig vara endast ryttmästaren, men ni har icke berättat att han blef straffad. Den stackars flickan deremot blef straffad med skam och vanvett och alla fasligheter, men hvad hade väl hon egentligen förbrutit?
— Ni måtte icke ha hört riktigt efter, eller också måtte jag ha uttryckt mig mycket otydligt. Det var ju hon, flickan sjelf som skref honom till utan att han hade förklarat sig uttryckligt.
— Jo, det har jag ganska riktigt fattat, men ändå förstår jag inte förbrytelsen klart. Hon skref honom till emedan hon trodde att hon hade något att godtgöra, då hon ju hade varit den obevekliga. Hon förutsatte naturligtvis att ryttmästaren skulle vara en hederlig karl och ingen kältring ....
— Men min Gud! ni vill väl inte försvara ett sådant vansinnigt steg heller, ett sådant uppenbart fel emot all qvinlig takt .... Eller är det kanske er mening att damerna skulle fria sjelfva för att herrarna helt blygsamt skulle få utdela korgar?
— Nej, bevars! det är alls inte min mening, det vore ju att beröfva damerna deras dyrbaraste privilegium. Jag trodde blott att hvarje djup, äkta känsla hos dem som hos oss har rättighet att gifva sig en form — derföre att de äro menniskor likasom vi — om de blott hålla sig inom lagliga, det
