50
— Just då, just då! Att underkasta sig är den enda räddningen för henne. Derföre kan man icke nog inskärpa hos en ung flicka, att lägga band på sina känslor och om möjligt utrota dem i tid.
— Utrota dem! Gud förbarme sig! hvilket ord? ... Om ni hade rätt häri, fru Ramm, så skulle ju hvarje ung flicka klaga till Gud att hon blef född.
— Herr Cold! sade frun högtidligt, detta är icke ett thema att afhandla inför unga flickor. Lyckligtvis kunna sådana principer som dem ni der uttalar icke blifva farliga för mina döttrar. Jag har uppfostrat dem sedligt, efter grundsatser som passa bättre för lifvet. Jag har tidigt lärt dem att skilja emellan en inbillad och en verklig verld. I romanerna blifva dessa sköna, ömma känslor alltid besvarade och belönade, troheten blir der evig. Men i lifvet går det annorlunda till. Der är det en ren lyckträff om en ung flickas kärlek besvaras, och den eviga troheten skulle då alls icke tjena till annat än att få dem att gå som gamla jungfrur allesammans. Det är deras bestämmelse att bli makar och mödrar, inte att förspilla sitt lif med att rufva öfver toma svärmerier. Ju förr de kunna bli färdiga med dessa, desto bättre för dem! ... Ty ser ni, icke heller i balsalen drager den unga flickans tysta önskningar fram den som hon just ville dansa med; hon dansar med hvem som helst och hon har roligt likafullt. Efter denna regel har jag lefvat. Jag äktade min man utan passion, och vårt äktenskap har ändå varit lyckligt. Jag har satt min lycka i resignationen, samt i uppfyllandet af mina
