52
klockan är redan åtta! ... kom barn, det är sannerligen tid på att vi bryta upp. Medan jag sitter här och afhandlar qvinnans pligter glömmer jag att ge min man mat.
Hon gick leende in.
Men Sophie hade under Georgs sista replik lemnat sin plats och gått ner åt blomsterqvarteret. Hon stod lutad öfver en rosenbuske, då Georg närmade sig.
— Ni har ingen mening haft i vår strid, fröken Sophie! Ni har icke sagt ett ord? Hans läppar skälfde ännu af rörelse, hans öga hvilade flammande på henne.
— Se denna ros, sade Sophie blossande, huru herrlig den är, nyss utsprucken och det midt i September! Jag är i strid med mig sjelf om jag skall bryta den eller inte.
— Tag den bara, en nattfrost gör det eljest .... Men det var icke svar på min fråga ... Sophie! ... Se der är en till, en utmärkt vacker ... Han stack handen djupt in bland taggarna och fick med möda fatt i den. Denna är ändå skönare!
— Verkligen? sade Sophie med ett fint leende. Hon höll dem tillsammans. Se nu riktigt på dem. Skulle inte skilnaden kanske komma sig deraf att ni ref er hand blodig för den ena, medan den andra var så lätt att taga?
— Det kan väl vara, sade han förvirrad, men ni har ännu inte besvarat min fråga. Hade jag rätt eller orätt?
— Jag har besvarat det.
