Sida:Amtmannens döttrer.djvu/247

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

bredvid sig. En eldsvåda i Köpenhamn skiljde en Abélard af Grevedon från hans sörjande Heloisa. Georgs blickar letade förgäfves efter något spår af Sophies tillvaro; de halkade rundtomkring från en byrå fullsatt med dessa hundratals små onyttigheter, som man kallar »nips» — och som utgjorde en verklig afsky för Georg, till ett ymnighetshorn af yllegarn, med dammiga blommor i, och stannade slutligen vid en harpa borta i hörnet, mot hvilken pigan af glömska hade ställt qvar en lång dammborste, likasom en plekter. Den stod der såsom ett varnande exempel på huru poesien alltjemt utsätter sig för fiendtliga påstötningar, då den med pretentlig afsky vänder sig ifrån vissa slags simpla, dagliga fenomener, i stället för att införlifva dem med hela lifsåskådningen. Denna sednare syn betog Georg allt tvifvel. En dörr midtemot stod på glänt. Innan han visste huru, stod han på tröskeln. Här, här var helgedomen. Den gamla stammodren på väggen tycktes strängt vakta den. Hon såg vredgadt ner på honom, som om hon ville, säga: tillbaka, oförvägne, hvad söker du här? Du är en af dessa ormar, som bringa olycka i familjer, som förgifta mina döttrars hjertan med det vanvett man kallar älskog .... tillbaka!

— Ja, här bodde hon. Luften, dagern i detta rum voro annorlunda. Det tyckte naturligtvis han, ehuru det väl knappast kan vara af något intresse för läsarens ögon, tyvärr. Här fanns intet af denna måleriska oordning, som gör så stor effekt i romanerna, men som öfverflyttad i vår obarmhertiga