sällan dessa förskräckliga och ömkliga mesallianser; i dess namn hafva de bedröfligaste herrfigurer rättighet att belägra en flicka, förfölja henne, drifva henne till det yttersta. De hafva naturligtvis de redbaraste afsigter, det vill säga, de hafva den bästa vilja att dela sitt elände med henne. Nu var den stackars Lorentz icke af de värsta. Sophie besvarade ett af hans bref, så som ett sådant endast kan besvaras, undvikande och på bästa sätt lugnande; sedan lät hon det vara. Men nu öfvergick Lorentz i sina epistlar från böner till hotelser, och formliga fräckheter. Han skulle nog passa på henne, skref han, och då skulle hon få ångra sitt beteende .... Nu hade han intet mer att förlora .... Han sålde sitt lif för en skilling. Ville hon icke lefva med honom, så skulle hon dö med honom o. s. v. .... Den stackars flickan stod här verkligen mellan två eldar. Det sista mötet med honom hade trots hans våldsamhet efterlemnat hos henne en djup och smärtsam medömkan med honom, hvilket dref henne till att beständigt taga hans parti, och att försöka, om det lät sig göra att hålla uppe den goda meningen om honom. Att draga in föräldrarna i denna affär hade varit detsamma som att släcka den sista gnista af deltagande för honom. Men den nödvändighet hon derigenom sattes uti, att nödgas bära sin förskräckelse ensam, dref denna till det yttersta. Hon vågade sig knappast ut allena på landsvägen eller på ängarna. Hon spratt till hvarje gång det prasslade i en buske.
Denna eftermiddag hade en liten springpojke
