26
kunna icke begripa hvad det är för ett yngel som de utkläckt. Men till dessa hör inte Amalia. Hon är sin mors dotter, ett »välartadt» barn. Det såg jag strax på hennes sätt att kläda sig, att slå upp ögonen, se så här .... och då talet föll på hennes älsklingsförfattare så var jag säker på min sak. Jag tör svära på att hon har ett älsklingslam, en älsklingsdufva eller något dylikt, att hon vidare svärmar för »evig obrottslig trohet», som man är förpligtad att behålla för hvilken bengel som helst.
Georg hade lust för motsägelser, men han måste i tysthet tillstå för sig sjelf, att denna karakteristik var träffande. Fröken Amalia är en hjertans god och bra flicka, trots några små romanaktiga griller. Vi två hafva för längesedan kommit underfund med hvarandra. Jag måtte någon gång ha blifvit skildrad för henne som en svart förrädare mot hennes svaga obeskyddade kön, ty i början visade hon en påfallande ängslan för mig. Blefvo vi tillfälligtvis ensamma i rummet, så öfverfölls hon af en jungfrulig förvirring, och ett par gånger, då jag oförmodadt träffade henne ute i det fria, utstötte hon ett litet rop och for af in åt skogen. Men efterhand märkte hon väl att det från min sida icke var något att frukta och hennes sätt blef mera tillitsfullt ....
— Slutligen, afbröt Müller, öfvergick det till ett systerligt förtroligt väsen ....
— Ganska riktigt. En lång tid anförtrodde hon mig alla sina betraktelser öfver lifvet, sin glädje, de intryck hon erfor, o. s. v.; men jag
