Inom Georgs rum fanns ett kontor som begagnades till husets handkammare och som endast var afstängdt derifrån genom en tunn brädvägg,
Det var just till denna handkammare Sophie var skickad för att hämta något linne. Då hon sakta öppnade dörren, hörde hon Georg och Müller samtala innanför. De begge rösterna ljödo så starkt och så klart i aftonens stillhet, att hon kunnat tro sig vara i samma rum, om hon icke precist vetat motsatsen. Ett ögonblick stod hon försjunken i att lyssna på den kära stämman. Då hörde hon sitt namn nämnas; förskräckt sökte hon det som skulle hämtas i linneskåpet och skulle skynda bort; men innan detta lyckats henne hade hon mot sin vilja hört så mycket att hon icke kunde gå derifrån. Likasom fastnaglad blef hon stående utan medvetande om något utom sig; hennes själ låg i hennes öra.
Inne i rummet hos de begge herrarna finna vi Müller på sin gamla plats i soffan. Georg lutade sig ut ur det öppna fönstret, och tycktes uppmärksamt betrakta trädtopparna och den stjernuppfyllda himlen. De första inledande replikerna af Müller hade han troligen besvarat något kort och tankspridt.
— Det förekommer mig dock, fortsatte Müller, att du nu måtte ha fått en grundlig öfversigt af en Amtmans pligter och rättigheter, och den biroll du har spelat såsom informator är ju också afslutad, sedan den unge herrn blifvit student. Eller har du kanske andra biroller här i huset?
