— Och den platsen kunde jag få? Det är väl inte så säkert.
— Du kan få den. Jag gick straxt upp till Excellensen D., som lyckligtvis inte var rest ännu. Han gaf mig det bästa hopp för dig. Du har nu blott att inlemna din ansökan, och innan nästa vår skall du inställa dig i Stockholm. Din onkel var hjerteglad. Det är just en ställning för Georg, han passar föga för lifvets spetsborgerliga förhållanden, sade han. Och nu min gosse, spring, spring, och dansa, men fall mig bara inte om halsen.
— Jag tackar dig Müller ... Du är så god som omfattar mig så vänligt ... Men ...
— Nå, ett men?
— Uppriktigt taladt så har jag helt och hållet förlorat lusten till denna post.
— Jaså, du har förlorat lusten dertill, såå .... det var då besynnerligt. Du trodde dock en gång sjelf ...
— Ah, det var bara griller, ett infall. För en ung omogen yngling kan väl den der banan ha en viss lockelse, I sjelfva verket är det dock ett skenlif man förer. Jag tror mig icke längre vara egnad derför; jag känner mig dragen mot en gedignare, sjelfständigare ställning i lifvet, om den än blir obetydligare.
— Nå det är berömligt, det är vackert. Det röjer en solid verldsåsigt, en verldsåsigt som i sanning är sällsynt vid dina år. Jag ville dock gerna höra dessa gedigna planer. Vill du kanske gå in som kopist i revisionsdepartementet?
