— Och du gör förmodligen hvad du kan för att »nära flamman»!
— Naturligtvis. Har jag annat att beställa?
— Och utan att tändas sjelf?
— Var inte rädd. Det är blott en ny blomma som jag flätar in i mina segervinningars krans. De emanciperade damerna äro dessutom de minst farliga.
— Det har jag hört. Sjelf har jag inte erfarit det. Min stackars Bolette var inte af den sorten .... Har hon redan förklarat sig?
— Hm ... inte alldeles; men jag väntar att det skall ske med det snaraste. Jag har korgen färdig, det kan du väl förstå.
Müller såg länge stint på honom. Jaså! Verkligen? .... Det var starkt det!
En paus inträdde, hvarunder Müller tycktes falla i tankar.
— Hör Georg, vet du hvad, du skulle ändå inte drifva denna lek för långt. Vill du lyda mitt råd, så håll upp. I sjelfva verket gör det mig ondt om den stackars flickan. Var beskedlig emot henne och förbered henne på det oundvikliga .... inte för brådstörtadt ... det duger inte ... inte för brådstörtadt!
Georg såg på honom och studsade. Nu först märkte han af Müllers miner, hvilka antagit ett ganska eget uttryck, att denne uppfattade det hela som det strängaste allvar. Det hade aldrig fallit honom in att kloka, men föga känslofulla menniskor i känslans sfer stundom kunna visa sig öfvermåttan enfaldiga. Han nästan förfärades öfver att
