hennos bästa stöd emot ödets godtycklighet, det är den som gör hennes glädje mera strålande, hennes hängifvenhet och uthållighet i motgång större än någonsin mannens. Han talar och handlar, hon tiger och lider. Ja, hon är skön denna vilja att lida och tiga, denna Guds och naturens tystnad i henne, den är skapad till att segra i sin ödmjukhet; till och med makten och råheten böjer sig villigt för den. Men menniskorna upptäckte att det kunde dragas grofva fördelar af den. I deras samhällsintressen var det icke nog att hon kunde bringa offer och tiga, hon skulle äfven kunna förnedras och ändå tiga. Och de omskapade Guds och naturens ödmjukhet i henne till feghet och försagdhet, betogo den kärlekens och frihetens anda, och se! råheten böjde sig icke längre för den, utan missbrukade den. Och de uppfunno en skara pinsamma och despotiska lagar, omgärdande henne dermed för att evigt hålla henne qvar i fruktan .... Men ett ord: de qvalde henne i tron på den stora glädjen, men så läto de henne till ersättning behålla det som kunde vara litet roligt.
Sophie hade vuxit upp i denna träldomsanda; hon hade med modersmjölken insupit de i denna träldom gängse lefnadsreglorna, och aldrig hade hon i sin hembygds trånga sfer upplefvat något försyndande mot dem. Hon hade sett sina systrar stumma böja sig och gifva sina lif såsom offer. Men hos henne hade likväl idéen om en qvinlighet, sannare och mera gudabesjälad än det monstrum menniskorna kalla så, tidigt rört sig. Vi hafva sett huru
