Sida:Amtmannens döttrer.djvu/275

83

eget, der den lilla nattlampan var tänd på byrån. Dess dämpade sken sårade hennes ögon och rummet föreföll henne ängslande stort och tomt. Bakom förhänget tryckte hon sig skälfvande ner på en pall; ingen vrå tycktes henne trång nog för att skyla henne och hennes smärta, hennes förödmjukelse. Huru detta hade gått till, hvad det var för skräckfulla ord hon hade hört, det kunde hon ej riktigt fatta. Hon visste blott att hennes korta dröm var slut, att den låg i stoftet. Bedragen, förhånad, var hennes kärlek gifven till pris åt en främmande, förnedrad till ett tidsfördrif! .... Att det hela kunde hafva sin grund i hennes uppfattning föll henne icke in. Hvar och en som med någon uppmärksamhet följt Sophies utveckling kan detta icke förundra, Sophie uppfattade alla intryck starkt och omedelbart. Ironien var henne obegriplig der det gällde lifvets allvarligaste ting. Hon hade ännu icke gjort sig förtrolig med nutidens färdighet att förneka känslor och att när det gäller sätta en gäckande mask öfver det djupaste och heligaste. Hvarje ord hon hört hade slagit dräpande ner i hennes själ som uppfostran förut gjort fruktande och tviflande. Hon var tillintetgjord. En förkrossande ångest föll öfver henne lik medvetandet om ett begånget brott. Och hennes brott bestod uti att hon hade trott på lyckan, att hon hade drömt om den och med dristig hand gripit derefter. Huru ringa hade hon icke i sitt öfvermod skattat Amalias lott, huru löjlig hade icke mången gång dennas äktqvinliga bemödanden att putsa upp sin