84
misère förefallit henne! Till och med samma dag hade ett skämt undfallit henne som kränkt systern. På knä kunde hon nu hafva bedt henne om förlåtelse. Hon kunde hafva bedt alla, äfven den uslaste, om tillgift, hade hon blott kunnat gifva sin skuld ett namn. Under hennes qvalda själs åtrå efter något att förebrå sig, hade hon börjat kläda utaf sig. En eller annan botgöring, en bördefull pligt skulle i detta ögonblick hafva varit henne en lindring. Då kom hon ihåg att hennes mor hade bedt henne draga försorg om att en växt som icke tålde nattkylan skulle bli inburen från trädgården. Detta hade hon glömt, men det fick icke glömmas. Som pigan redan sof, skulle och måste hon göra det sjelf. Hon smög sig sakta ner och öppnade glasdörren till trädgården .... O, huru glad hade hon icke för några få timmar sedan stigit in genom denna dörr! Nattvinden slog nu kall emot henne och genomisade hennes tunnt klädda gestalt. Vägledd af det osäkra sken som ljuset genom fönstret kastade på de närmaste buskarna fann hon hvad hon sökte. Endast med ansträngande af alla sina krafter lyckades hon lyfta den tunga stenkrukan och flytta den in i rummet. I dörren påminde hon sig att bordet hvarpå den stått kanske skulle taga skada af nattfukten, och med en ifver som kunnat göra de gamla sjelfmartyrerna heder vände hon om ännu en gång, lyftade krukan in i ett fönster och torkade varsamt af bordet med ett kläde. Kommen tillbaka på sitt rum fullbordade hon sin nattoalett med större omsorg än hon eljest var van vid. Hon
