Sida:Amtmannens döttrer.djvu/278

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

86

trådar hvaraf denna utspunnit sig, som hon bemödade sig att hopsamla. Hon ville bli klart medveten om sin ställning.

Hon återkallade i sitt minne Georgs uppförande under hela den sista tiden, huru besynnerligt det hade varit, huru han ideligen hade låtit henne sväfva mellan hopp och fruktan. Då slog plötsligt scenen i går ner öfver henne, berusande med visshetens fröjd .... en visshet, som icke tycktes behöfva ord. De hade blifvit afbrutna. Bar hans väsen äfven efter denna stund prägeln af att en och samma visshet fyllde dem begge? Hon hade ilat förut, något senare hade han stött till sällskapet. Nu först gick det upp för henne med hvilken glad öfverraskning han hade helsat på Müller. Så mottager man icke en ovälkommen lyckostörare ..... Huru upprymd hade han icke varit hela aftonen! Huru bjärt stack icke denna munterhet af mot hennes egen stilla lycksalighet! Hon vägde slutligen med marterfull noggrannhet hvarje ord i det uppfångade samtalet ..... Ack, han älskade henne icke. Det gjorde föga till saken om han hade menat det allvarsamt eller ej med de till en del löjliga beskyllningarna mot henne — alltnog, han hade kunnat uttala dem. Litet gjorde det till saken hvilka de inre motiverna varit till hans uppförande emot henne, om det var beräknande falskhet, eller simpel lättsinnighet, eller ett tillåtet manligt koketteri .... Han älskade henne icke! .... Behöfde hon nu gräma sig öfver om han var dålig? I går ännu — för få timmar sedan — huru rik, huru stark, huru berättigad kände