en lyckträff åt mig, ty jag har också kommit ut i den afsigten, och så kunna vi ju slå oss tillsammans! .... Men jag skrämde er visst?
Sophie hade från första ögonblicket kännt något frånstötande för denne man. Det var någonting närgånget i hans genomborrande ögon, som ingaf henne både fruktan och misshag, och dessutom kände hon redan den ovilkorliga ovilja, som man icke kan undertrycka mot någon som blifvit redskap för en illusions förstöring. Hans stämma väckte ett skakande minne i henne. Hon stirrade på honom utan att kunna frambringa ett ord.
— Jag har ännu icke sett det minsta af naturen häromkring, fortfor han, ehuru jag åtskilliga gånger har haft det nöjet att gästa gården. Det är icke rätt, eller hur? .... Men derför skall ni nu också visa mig omkring ...
— Gerna, stammade Sopie, men jag fruktar ... Ni skall inte vänta er stort. Här finns inga märkvärdiga punkter som kunna tillfredsställa en främmande.
— Grottan har jag dock hört talas om. Den skall vara högst pittoresk. Vi kommo icke dit i går. Hvad säger ni om att nu göra en liten tur ditner först?
— Till grottan? ... Nej, nej, ... det kan jag inte ...
— Bevars! skulle bergtrollen husera der ännu? Det är väl inte längre än till soluppgången det, likvisst?
— Kanhända, svarade Sophie med ett tvunget
