Sida:Amtmannens döttrer.djvu/295

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103

vestliga bergen. Ett vackert färgrikt halfdunkel hvilade öfver slätterna; de aflägsna åsarna glödde. Resan hade verkat upplifvande på honom, han var frimodigare och han hade utkastat en ny anfallsplan. Med lugn ville han hädanefter afvakta det lämpliga ögonblicket; hade hon först blifvit mera trygg, så skulle det komma af sig sjelf. Men ju närmare han kom hemmet desto mer kände han denna föresats vackla, och då han vid en krökning af vägen kunde bland träden skymta den boning som omslöt hans älskade, så hade han blott en ifrig önskan, den: att kasta sig för hennes fötter, samt icke upphöra att bestorma henne förr än hon hade hört honom.

I den rörelse hvari han råkat, var det honom motbjudande att möta någon annan; som en tjuf smög han sig derföre upp på sitt rum. Han öppnade sakta fönstret utåt trädgården och lät den länge utestängda friska luften strömma in. Året 1834 hade en ovanligt vacker höst. Det hade gått med mild hand öfver hela naturen. Ehuru midt i Oktober blommade astrarna ännu rikligt, och en och annan georgin stod i sin fulla prakt nickande högdraget öfver blomstersängarna der de fina sommarväxterna förbleknat och vissnat. Träden hade blott omärkligt gulnat, deras toppar glittrade ännu i de förhöjda färgnyancer som gifva dem denna vidunderliga, af målare så högt värderade relief. I det han öppnade fönstret bröt solen just igenom det mörka molnbältet vid horisonten och kastade ett glödande skimmer ut öfver hela nejden. Alla färger strålade i detta skimmer och glittrade i tusen