och ändtligen tagit plats vid pianot, vågade han sig in.
Hans ankomst upplifvade Amtmannen synbart. Efter en hjertlig välkomsthelsning sade han:
— Vi väntade er inte förr än i nästa vecka, emedan jag trodde att ni ville taga vägen om A... och jag började redan få skrupler för att ni skulle komma hem och finna buren tom. Reslusten har nemligen farit uti oss allesammans. Efter många ventilationer ha vi ändtligen beslutat att besöka vår gamle vän prosten Rein, och tillbringa några dagar i hans vackra prostgård. Vi ämna bryta upp i morgon middag .... Ni känner honom ju sedan han besökte oss här i somras?
— Rein! Prosten Rein?
— Nå, det är sannt! ni var i Christiania då. Det var skada, der skulle ni eljest fått lära känna en hygglig man .... Men vet ni hvad, ni kan ju följa med, det är ännu tid. Kan du begripa, Sophie, att detta inte fallit oss in förr? Kom med, min käre Cold, det är precist en plats ledig i vagnen .... Jag går i borgen för att ni skall bli väl emottagen.
Georg stod ett ögonblick villrådig. Likt den skeppsbrutne hade han af gäckande böljor alltjemt blifvit sköljd utåt igen; nu gällde det således att gripa uti och hålla sig fast.
— Du ser ju huru ogerna herr Cold vill, käre far ... han är säkert också trött af att resa, så att det nästan är synd att uppmana honom till en ny utflykt.
