112
Sophies mine motsade i detta ögonblick det harmlösa i hennes ord. Hela hennes ansigte uttryckte den ångestfalla spänning, hvarmed man afbidar att en olycka skall ske.
Han kunde icke taga miste, Sophie flydde honom; blotta tanken att han kunde följa med ingaf henne fasa.
En obeskriflig smärta genombäfvade honom. I detta ögonblick trodde han att Sophie icke älskade honom.
I få, men bestämda ord afslog han tillbudet att följa med och ilade vid första möjliga förevändning upp på sitt rum.
Nej, han kunde icke tro det; nej, det kunde han icke. Ännu ett försök ville han göra innan hon reste. Han skulle skrifva. De första timmarna af natten använde han dertill. Han uppbjöd i detta bref allt som kunde röra henne, han bönföll att hon måtte lösa den förfärliga gåtan för honom, att hon måtte göra det innan hon reste och ej lemna honom qvar förtviflad.
Sophie fick detta bref om morgonen. Timma efter timma väntade han på svaret. Afresans timma slog; vagnen stod redan förspänd. Klockan precist tolf hade Bröcher afslutat sina herdetimmar i trädgårdens lundar, samt iklädde sig nu skinnrocken med det brokiga skärp som Amalia skänkt honom. Damerna hade stufvat in sig i den med ressaker fullpackade vagnen; medan Amtmannen och frun öfverlade om en kofferts fastsurring och Amalia hade sina ögon riktade på kariolen bakom vagnen,
