stod Georg vid vagnssteget och bevakade alla Sophies rörelser, lik en lifdömd som i sista ögonblicket väntar att få se benådningens hvita tecken. Han välsignade hvarje ny tillfällighet som fördröjde resan några minuter, och det ljöd nästan som ett gäckeri i hans öra då Amtmannen skakade hans hand och sade: Nå ändtligen då! ... ändtligen min käre vän skall ni bli oss qvitt. Jag ser att ni alldeles mistat tålamodet .... Seså i Guds namn då, barn, så äro vi färdiga. Men kära Marianne, har du låtit sätta hattasken der? Der faller den bestämdt utaf. Medan detta undersöktes lutade Georg sig ner till Sophie och sade: Sophie, har ni intet att säga mig?
— Farväl, sade Sophie, så tonlöst, så brustet!
Ett försegladt papper, som Georg fann i sitt rum, innehöll blott hans eget obrutna bref. Han stirrade en stund på det tomma bladet, som om hans öga kunnat tända osynliga ord.
— Icke en rad! ropade han och kramade ihop brefvet i handen.
IX.
Den del af ...es pastorat, der prosten Reins boställe låg, var med rätta bekant för sin naturskönhet. Hvem kan glömma dessa förtjusande ängder, när man en gång bott der, eller hvem ser dem
