nedtill förstängd af en häck, som sparsamt släppte in de sista lekande solstrålarna. Ljudlöst rullade vagnen bort öfver den fasta sandjorden. Allt samspråk upphörde vid medvetandet om det snara mottagandet. Vid ändan af alléen bildade träden en halfcirkel omkring gårdsplanen, framför dem låg den ståtliga byggningen. Ett af dessa öppna gallerier, som ehuru tyvärr icke ofta, stundom upptill och nertill omgifva större manbyggnader på landet och som bilda ett så välgörande afbrott i den monotona kistformiga stilen, sågs omkring byggningen, ehuru sällsynt det är vid prestgårdar. Prosten stod redan på trappan och tog emot dem med en oförställd glädje, som Amtmaninnan belönade med en kyss, medan han mera sirligt kysste begge de unga damerna på hand. I hvardagsrummet, framför det väntande thébordet med det sjungande théköket och de för längesedan ordnade blå Köpenhamnska kopparna, mottogos de af en gammaldags matrona. Hela hennes drägt och väsen antydde att hon hörde till den tjenande klassen, eller rättare till dessa varelser som icke kunna räknas till någon klass i ett hus. Hon var klädd i en svart yllekjol och tröja med breda skört, ett stort hvitt nettelduksförkläde, samt en så kallad »hölk» eller pipmössa med rynkade remsor omkring det skarpa men välbildade ansigtet och det uppstrukna, grå håret. En liten flicka mellan 8—9 år, icke vacker, men med ett godt och mildt uttryck, stod bredvid henne.
— Det är min äldsta dotter, Lina, mina begge gossar äro i Christiania, sade prosten, och här får
